Uppfunnet rum i det utvidgade fältet

Mot den norra sidan av fältet, på den höjd som utgör toppen av slänten, är en skylt tillfälligt placerad. Här ifrån har man en vidsträckt utsikt. Gräsmattan sträcker ut sig mot fotbollsplanerna och ner mot Albysjön. Man ser också bergen på andra sidan ängen och andra sidan sjön. Ovanför oss ligger den skärva av Miljonprogrammet som vi numer känner som Fittja. Namnet är mycket äldre än så. Platsen är döpt efter den våtmark som nu utgörs av Fittja äng, och som gör sig påmind ibland då Albysjön tar med sig en del av denna offentliga plats under ytan.

Ytligt betraktat är det en vacker plats. Men ryktet om den är inte lika vackert. Som så många andra invandrartäta förortsområden dras den med en stigmatisering. Vår upplevelse av platsen färgas av våra föreställningar om vad som döljs under ytan också vid ett ytligt betraktande. Skylten mäter 2120 x 800 mm. Den är fastskruvad på två galvaniserade stolpar som är förankrade i varsin betonggris om trehundra kilo. 2 m och 20 cm över marken. En standardhöjd i sammanhanget. Den är tillverkad av det företag som tillverkar den här typen av skyltar åt kommunen. Ytan är reflekterande och försedd med klotterskydd. Skylten är utgångspunkten för Lisa Torells konstverk Uppfunnet rum, installation Fittja äng. Kommer man över ängen, såväl uppifrån sporthallen som nerifrån sjön, ser man skylten på långt håll uppe på höjden. Kommer man från höghusen, ner mot ängen, ser man kanske inte skylten förrän man är alldeles nära den. Några buskar i kanten av gräsmattan, mot asfalten som omgärdar den lilla runda basängen, skymmer sikten.

Lisa Torell problematiserar vår relation till det offentliga rummet. Samtidigt som hon belyser platsens funktioner gör hon oss varse om dess konstruktion – att det är ett uppfunnet rum. Hon synliggör de skrivna och oskrivna regler och förordningar som råder på offentliga platser. Och intresserar sig för vad dessa platser sänder ut för signaler. Platser som skapats för en gemenskap; för en gemensam förståelse och gemensam användning. Vad har vi för förväntningar och föreställningar om dessa platser? Vad säger de till oss, och hur uppfattar vi det? Hur får det oss att uppträda, och hur tror vi att vi skall uppträda?

”Detta är en plats där du är i centrum.” Så inleds texten på skylten vi står inför. Den inleds med att sätta betraktaren i fokus och fortsätter på samma väg. Den har ett direkt tilltal. Men framför allt är den personlig. Vi förväntar oss inte att finna en skylt med en text skriven personlig ton, på en plats som den här. Det känns främmande och avlägset. Men någonting händer med oss när vi läser texten och ser oss omkring. Konstverket knyter oss till sig – och därmed till platsen. En känsla av närvaro. Tillhörighet och gemenskap. Vi är en del av platsen. Platsen är också en del av oss.

Med bilder och fakta informerar oss också skylten om vad som finns på ängen. Estetiken och färgerna känner vi igen från andra skyltar på andra offentliga platser. Den refererar till standarder vi är så vana vid att det inte bromsar våra tankar. Vi upplever det som naturligt, precis som träden i skogen. Vi ser oss omkring. Gångbanor, cykelsäll, fotbollsplaner, bänkar, papperskorgar, lekplatser, grillplatser… Det är inte utan att man funderar på hur det skulle vara om den här typen av skyltar, de som är utplacerade av kommunen för att t ex informera oss om installationer, som att en konstgräsplan skall anläggas, hade en text som var skriven med en personlig ton. Men vi skall förstås inte tänka på avsändaren, att det finns en avsändare, att det finns en person som faktiskt har bestämt vilka ord som användas för att vi skall ta till oss det vi läser. Det är informationen som skall nå oss. Det vi förväntar oss att finna, det vi inte reflekterar över. Det vi tar för givet. Man kan kalla det en stadens ekologi. Allt som finns här för oss i det offentliga rummet. Lika naturligt som träden i skogen. Det som Lisa Torell synliggör med sitt konstverk. Men hon gör också en förskjutning, hon tillför något som inte är helt naturligt. På så vis får konstnären oss att se att även det som upplevs som naturligt i stadens ekologi är en konstruktion.

Lisa Torell har en särskild uppmärksamhet för de ting som verkar vara framtagna och formgivna för att de skall uppfattas som att de saknar design. Det offentliga rummets naturliga möblemang. Föremål som är avsedda att ha en icke-personlig avsändare. Men trots allt en avsändare vi kan läsa av. Men ingen känd formgivare. Som om det finns en estetik som signalerar detta. Offentlig förvaltning läser vi av. De flesta av oss har sett de här föremålen så ofta att vi vanligtvis inte ens tänker offentlig förvaltning när vi sätter oss på en parkbänk eller slänger ett bananskal i en papperskorg. Men de påverkar trots allt vårt sätt att uppträda. Här på ängen finns grillplatser. De inbjuder till att skapa små privata och intima rum, i det större gemensamma offentliga. På så vis pendlar också platsen mellan olika funktioner. Livet är inte statiskt här ute i det offentliga rummet.

När utställningen är över plockas skylten bort. Den är temporär och liknar även på det här sättet stadens tillfälliga installationer och arbeten. När konstgräsplanen är anlagd plockas skylten bort. Kvar finns inte längre möjligheten att uppleva platsen genom konsten.Vi i står här och ser oss omkring. Konstverket finns ännu här, Uppfunnet rum, installation Fittja äng. Plötsligt ser jag hur konstverket utvidgas bortom de gränser som konstnären tecknat. Det omfamnar allt vi kan se härifrån, ja så lång ögat kan nå. Till och med längre. De objekt som lyfts fram som typologier på skylten återfinns trots allt överallt och runtomkring oss i staden. Konstverket skapar en häpnadsväckande rumslighet. Men så sansar jag mig. Konstverkets titel begränsar installationen till Fittja äng. Den plats där skylten står stadigt med stålrör i betonggrisar. Fittja äng är ungefär tolv hektar.

I början av1960-talet hade den modernistiska skulpturen hamnat i ett kategoriernas ingenmansland. Det skriver Rosalind Krauss i sin inflytelserika essä från 1979, Sculpture in the Expanded Field. Skulptur var det som stod i ett landskap, utan att vara landskapet själv. Krauss ser en ljusning i skiftet mellan 60- och 70-tal. Hon bevittnar hur konstnärerna inte längre låter sig begränsas av denna rena negativitet. Ett utvidgat fält öppnas. Krauss som menade, liksom många av hennes efterföljare, att kritiken måste följa konsten, lyssna till den och beskriva den på sina villkor, skissar upp linjerna för hur det här nya utvidgade fältet kan förstås. I modellen definieras konst mot konst men även mot andra företeelser. Lisa Torells skulptur – eller installation som konstnären själv kallar det – ryms inte riktigt inom det utvidgade fält som Krauss ritar upp.Torells konstverk står inte bara i opposition till det landskap i vilket det är placerat.Det står även i opposition till språket på de skyltar vi vanligtvis finner här. Men inte bara ett nytt konstnärligt fält öppnas. Den plats som vi står och betraktar öppnas för en annan förståelse. Torell har uppfunnit ett rum som utvidgas framför våra ögon. Ett uppfunnet rum, i det redan uppfunna offentliga rummet.

Niklas Östholm 2011